2017-11-29

Världens snabbaste racketsport

Ung flicka med fjäderboll av Jean-Baptiste-Siméon Chardin
Min dotter och jag spelar badminton en gång i veckan, och det har vi gjort i snart sex år, sedan början på 2012. De första två åren tyckte vi det var kul – grunderna i badminton är ju lätta att lära sig och man blir snabbt så pass bra att man kan spela så att det blir något av det.

Men sedan dess har vi liksom inte blivit bättre. Vi kan ungefär lika mycket som vi kunde efter ett par veckor, vi orkar inte spela matcher längre och vi gör ingenting för att utvecklas. Möjligen försöker vi slå bollen upp i taket, eller tar med någon av dotterns kompisar och spelar rund-badminton, eller så gömmer den ena av oss ett mandarinskal i fickan och servar med det, till sin egen glädje och den andras förtret.

Vi när ett gemensamt motstånd mot det hela, dottern suckar varje gång jag påminner henne om att vi ska spela, men vi går ändå dit i ur och skur, trots att vi numera bara står och pöffar bollen fram och tillbaka och pratar och hoppas på att den där timmen ska ta slut så att vi får gå hem. I halvlek tar vi en vattenpaus och äter medhavda smörgåsar. När 45 minuter har gått är det som att tiden står stilla. Vi brukar kalla det kvart-över-fyra-ångest och föreställa oss att det finns någon krets i Dantes inferno där man spelar badminton i all evighet.

Ofta pratar vi om att vi borde sluta. Eller att vi borde göra något annat i stället. Men vi kommer oss inte för. Vi säger till varandra att det varken gör till eller från för vår kondis, men att det i alla fall är bättre än att vi sitter hemma framför varsin skärm. Badminton sägs vara världens snabbaste racketsport, men vi har börjat sätta en ära i att vara världens segaste spelare. Så när inbetalningskortet med årsavgiften dyker upp fram på vårkanten betalar jag, och sedan står vi där och snackar på banan ännu en säsong. 

2017-10-13

Fullmånefest

Det blev en lyckad tillställning på Författarförbundet förra torsdagens fullmånenatt – många kom och lyssnade på läsningarna och drack vin och hade med sig gulliga presenter och vackra blommor (som fortfarande står här hemma). Förr i tiden led jag av scenskräck och kunde knappt stå på benen när jag skulle göra framträdanden av den här typen, numera har jag vant mig och känner mig ganska cool med det. Tror till och med att jag kommer att börja tycka att det är riktigt kul så småningom.
Foto: Sofia Ullerstam

2017-09-25

13 dagar i augusti

Ja, så här fin blev den, min nya bok, med Lilian Bäckmans roliga, lekfulla och romantiska omslag. Den finns nu att köpa, som billigast på Adlibris, och den 5 oktober klockan 19 deltar jag i en litteraturkväll med uppläsning på Författarförbundet, Drottninggatan 88, Stockholm, tillsammans med ett gäng andra, nämligen Robert Maier Ericsson, Hesenê Metê och Helene Rådberg.

Boken är en kärlekshistoria, en kort sådan, som utspelar sig på Söder, kring Skanstull, Medborgarplatsen, Nytorget, Årstaviken. Emilia, en medelålders kvinna, ser tillbaka och undrar varför hon aldrig har kunnat glömma den där mannen, vad det var med just honom, då, den där gången, i augusti för 20 år sedan, när hon mötte hans ögon en sen kväll på Kvarnen och ingenting mer blev sig likt.

2017-09-06

Bok i vardande

Jaha, jag måste berätta att jag har skrivit en ny bok – egentligen höll jag på med ett annat romanprojekt, men så fick jag en idé i maj förra året som liksom tog över hela mitt skrivande. Jag jobbade intensivt med manuset under ett halvår och ... ja, sedan var det klart. En ovanlig arbetsprocess för att vara mig, jag brukar hålla på väldigt länge med mina texter innan jag tycker att de är klara.

Hur som, boken kommer ut på samma förlag, Black Island Books, och den var underbart rolig att skriva. Också ovanligt när det gäller mig, jag har tyckt att författandet har varit motigt och slitigt och besvärligt i många år, men den här gången var det enbart lustfyllt och lyckligt. Texten uppstod på sätt och vis ur den kärlekshistoria som antyds i min förra bok, Pappa, vet du vad jag drömde?, och har anknytning till det här blogginlägget, som jag publicerade för ett år sedan.

Omslaget är också en historia för sig, det är gjort av Lilian Bäckman, som formgav min W&W-bok, På dina murar. Vi hade ett fint, roligt och givande samarbete, och jag är så glad över resultatet eftersom det exakt speglar eller motsvarar den känsla jag hade när jag skrev boken. Den är dock inte riktigt officiellt utkommen ännu, så jag återkommer med mer info.