En offentlig text, alltså, som vem som helst kan ta del av, och du kanske visste att jag också skulle göra det. Den kändes som ett svar, din text. Eller som någon sorts öppning. Kanske var du bara inspirerad av det jag gjort. Jag har ju skrivit om dig, jag fick för mig att du förstod det, att du har läst min senaste roman. Eller, jag har lånat en del från dig, så där som man gör när man skriver: man tar och ger, blandar verklighet, minnen, dröm och fantasi. Och jag har tänkt på dig den här sommaren, det som hände mellan oss har förföljt mig som ett spöke – så jag blev så förbryllad när din text dök upp. Jag såg det som en magisk slump eller någon sorts tankeöverföring. Men jag vet inte – har jag bara inbillat mig? Blandar jag ihop mig själv med någon annan? Någon som liknar mig och störde dig på samma sätt? Men det var det där med platsangivelsen, det mytiska, vissa detaljer, som att du tyckte att jag var så dum. Ja, jag vet inte, som sagt. Kanske talar jag just nu till ingen. Men jag kastar ut det här till hundarna, jag har ingenting att förlora, eller hur?
Om du har glömt mig så kommer du ändå aldrig att läsa den här texten. Just nu lyssnar jag på Be Here Now, den där gamla skivan med Oasis, som jag inte tror att du gillade alls. Men skivan är från tiden då du och jag möttes. Det blev en kort historia, om man nu kan se det som en historia ens. Den började inte. Den slutade aldrig. Inte för mig, i varje fall. Och nu, när jag hörde sjunde låten – Fade In-Out – blev jag plötsligt övertygad om att det här var en bra idé. Eller dålig. Det är inte så viktigt. Det viktiga är att ändå ha försökt.
I don't see no shine
Today is just a daydream
Tomorrow we'll be castaway
Det är ett väldigt snyggt litet gitarrskrammel vid 1.01, ungefär som en hostning, du kan väl lyssna på det i alla fall? Om du minns mig. Om du finns. Om du inte är något jag bara har drömt.
2 kommentarer:
Bra skrivet. Mer skyddslöst än du brukar skriva här.
tack! Fint att höra att det skyddslösa kan vara bra.
Skicka en kommentar