2016-04-03

Konstnärlig kamp, feminism och anarkism

Ja, så blev jag då äntligen klar, till slut. Med min magisterexamen i litteraturvetenskap. Det tog sin tid – en roman, en livskris och diverse försörjningsbestyr kom emellan – men skam den som ger sig. Nu har jag fått mitt examensbevis från Stockholms universitet. Uppsatsen blev egentligen klar förra våren, och sedan läste jag "Västerländsk esoterism" som sommarkurs, och därefter hade jag en opposition kvar att göra (man måste ju göra två) som inte blev av förrän nu i februari och kom att handla om Camera obscura och den svenska fyrtiotalismen – det var kul att läsa denna omtalade diktsamling, som väl kanske också kan ses som en släkting till mitt eget Lilla å-projekt.

Hur som. Min egen uppsats kom att heta "'Vi är trollkarlar' – den konstnärliga kampen i Samuel Becketts I väntan på Godot" och finns nu publicerad i DiVA för alla som är intresserade av (ännu) en tolkning av Becketts berömda debutpjäs. Jag har läst den som en allegori över det konstnärliga skapandet, där rollfigurerna/karaktärerna har blivit röster i författarens inre. På så sätt kommer pjäsen i min tolkning att handla om sin egen tillkomst, eller om konstnärligt skapande i allmänhet, eller om själva Konstens mening och meningslöshet.

När jag ändå var i färd med DiVA-publicerandet så la jag upp min kandidatuppsats också, den är av lite annat slag och heter "Ett förlorat paradis – feminism och anarkism i Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd". Jag har koncentrerat mig på första kapitlet, det som heter "Mor badar", och läst det som en feministisk myt, ett slags urscen, eller en påminnelse om hur världen skulle kunna se ut om mänskligheten befriades från den patriarkala hierarkiska dualismen och i stället levde i förbund med naturen på ett mera genomgripande och självklart sätt.

Jag läste Kvinnor och äppelträd i tonåren och historien om de badande kvinnorna gjorde ett djupt intryck på mig. I väntan på Godot fastnade jag för första gången när jag var runt 20–25 och en vän citerade ur Pozzos monolog där han talar om att kvinnan "föder grensle över en grav", men jag har aldrig sett pjäsen, bara läst den. När jag skrev uppsatsen levde jag så inne i dramat att jag liksom kom att regissera det på mitt eget sätt och fick en bestämd uppfattning om hur det ska se ut på scenen, så jag vet ärligt talat inte om jag skulle våga se någon uppsättning, risken är att jag bara skulle sitta och längta efter tonfall, gester och tystnader som inte finns ...

dötträdbildscopyrightsgrejs, äpplena är public domain

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Vad bra det här låter: "Art is at the same time without meaning and of infinite value and I believe that this paradox is alive and working in Waiting for Godot".

Helena Looft sa...

tack, ja, det är ju så det är, på något vis.