2015-02-14

Karaktärer att bli kär i

Kan man bli kär i fiktiva figurer? Tja, man kan bli förtrollad, fascinerad, förförd i alla fall. Många gånger har jag önskat att det gick att stiga in i en berättelse och delta i händelseförloppet, så att jag fick träffa min favoritkaraktär. När jag var liten föll jag för Mowgli i Djungelboken och Pelle på Saltkråkan – två lite småtjuriga killar som kommer bra överens med djur. Sedan dess har jag fastnat för ett otal fiktiva pojkar och män – ofta udda typer, avvikare, särlingar av något slag. Här är några av de karaktärer som har fångat mitt hjärta, och som jag skulle vilja skicka en särskild hälsning till i dag, på Alla hjärtans dag.

Mr Rochester i Charlotte Brontës Jane Eyre – en trevligt bister figur med anletsdrag som huggna i granit, omedveten stolthet i hållningen och stora mörka ögon "som understundom längst in hade en skiftning om inte av vekhet så dock av något som erinrade därom". Mr Rochester är rättfram, gillar långa samtal och dricker gärna te framför brasan. Att han gömmer sin galna fru på vinden förtar naturligtvis en del av charmen, men fram tills detta faktum kommer i dagen är han, precis som för Jane, en karaktär man gärna blir förälskad i.

Franklin i J. D. Salingers Strax före kriget mot eskimåerna – Ginnie följer sin väninna Selena hem och får träffa hennes bror, Franklin, som gör entré i glasögon och pyjamas. "Han var rufsig i håret. Han hade ett par dars gles ljus skäggstubb. Och han verkade – ja, faktiskt ganska korkad." Trots detta faller både Ginnie och läsaren pladask för Franklin. Kanske beror det på hans uppriktighet, hans cyniska inställning till mänskligheten eller hans generositet när han prackar på Ginnie en gammal kycklingsmörgås som han har sparat i sitt rum.

Duncan i Margaret Atwoods Den ätbara kvinnan – Duncan är den alternativa pojkvännen, en kontrast till den präktiga typ som huvudpersonen Marian egentligen ska gifta sig med. Duncan röker som en borstbindare och skriver på en uppsats om prerafaelitisk pornografi som skulle ha varit färdig för två år sedan. Dessutom gillar han att sitta på tvättomaten och titta på kläderna som far runt: “Jag tittar på tvättmaskiner som andra tittar på TV, det är så lugnande därför att man alltid vet hur det går och inte behöver fundera.”

Satan i John Miltons Det förlorade paradiset – den fallna ängeln, vem blir inte förtjust i honom? Arrogant och karismatisk, en upprorsmakare som inte accepterar auktoriteter, något av en rockstjärna i 1600-talsgestalt. Satan bär förstås på en sorg, han lever i mörkret, bland skuggor, men ger inte upp och vänder det magnifika misslyckandet till seger: “Better to reign in Hell, than serve in Heaven".

Herr Dearly i Dodie Smiths De hundra och en hundarna – Herr Dearly är Pongos husse, ovanligt duktig i matematik och trivsamt nerklädd i en gammal tweedjacka. Det är herr Dearly som räddar den allra svagaste lilla valpen, den som inte visar några livstecken när den föds, och han sitter uppe hela nätterna och matar de nyfödda hundarna med nappflaska samtidigt som han sköter sitt jobb via telefon. Han är inte precis stilig, men har “ett sådant där ansikte som man inte blir trött på”. Och jag blir inte trött på herr Dearly heller, han är en karaktär som det går att leva med.
 

1 kommentar:

Gabrielle Björnstrand sa...

Roligt. Håller med om Rochester. Men som 11-åring hade jag också en fascinerad dragning till Varg-Larsen, troligen pgra spännande miljö, och att jag fick den av min pappa.
Tycker rätt så bra om älskaren i Lady Chatterleys Lover också. Samt Hamlet. Den helt omöjlige.