2013-09-15

Our Lady of Sorrows

Den 15 september firar katolikerna Our Lady of Sorrows och det gör jag också, trots att jag är vanlig Svenska kyrkan-medlem. Jag högtidlighåller denna dag genom att fika tillsammans med min mamma och fundera på ämnet sorg i största allmänhet. Det hela började med att hon skickade ett bibelord ur Lukasevangeliet till mig på just den här dagen för kanske tio år sedan:

and you yourself a sword will pierce so that the thoughts of many hearts may be revealed

eller på svenska:

ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen 

Och jag tror att både min mamma och jag också ser denna Jungfru Marias smärta i någon sorts ickereligiöst, vardagligt, psykologiskt sammanhang, där vi förknippar den med barn som offras i familjer. I 70-talets psykodynamiska familjeterapi kallades ett sådant barn för "den identifierade patienten"; en person som (på ett helt eller delvis omedvetet plan) utses till syndabock och får bära familjens samlade problem. Sådana idéer är inte särskilt moderna längre – nu är det som bekant KBT och neuropsykiatri som gäller – men barn är ofta känsliga och uppfattar sådant som är dolt eller hålls nere under ytan; jag tror det ligger mycket i de tankegångarna och jag hoppas att de får en renässans någon gång i framtiden. 


Den 15 september är också i mina ögon den första höstdagen, och jag tycker om hösten, så det är värt att fira. På vägen hem från min mamma tog jag en promenad från Slussen, jag brukar göra det om tvåans eller treans buss inte står inne när jag kommer med t-banan. Mitt på trottaren på Klevgränd låg en duva; den såg helt oskadd ut och bara låg där, men den var alldeles död. Jag tyckte den borde få en bättre plats, så jag gick och hämtade en vägarbetsskylt som stod lös och lutade sig mot en papperskorg. När jag som bäst var i färd med att fösa upp duvan på skylten kom en kille och en tjej förbi och tittade på mig och jag ville inte verka konstig så jag försökte förklara att jag använde herr Gårman som bår för att bära duvan på men mitt i alltihop kom jag på att det inte var herr Gårman utan herr Vägarbetare på skylten så jag ändrade mig så de tyckte säkert att jag var konstig i alla fall.

Hur som, duvan fick vila i gräset bakom ett par stenar i stället och jag hoppas att ingen kommer och slänger den i en papperskorg. Man ska respektera de döda, det gäller även djur. Sedan gick jag uppför trapporna mot Katarina kyrkobacke och då såg jag plötsligt att det är där någon idiot har sågat sönder träden. Det var ju inte svårt att gissa i vilket hus de misstänkta bor – ett ondskans skitsnygga slott i någon sorts sekelskiftesstil eller liknande som borde göra vem som helst överlycklig men vad vet jag, jag bor i vanlig hyresrätt och älskar träd. Jag tittade på de såriga stammarna, de vackra lövverken; träden var gröna och höga och dömda att dö. Och jag tänkte att det finns mycket att sörja: destruktiva familjehemligheter, döda duvor och kortsiktig, meningslös girighet.

Duvan är fotad av Alan D. Wilson och info om Mariabilden finns här – de där creative commons-licenserna är ju inte helt lättbegripliga ... 

2 kommentarer:

Ola Lindvall sa...

fint av dig! det där med duvan. Kanske borde du även ordnat en liten begravning...

Helena Looft sa...

ja, det hade kanske varit ännu mer i sin ordning, men jag hade ju inget att gräva med ...