Hur skriver man en saga?

Min dotter går i sjätte klass och eleverna fick nyligen ett prov där de skulle skriva en saga. Dottern åstadkom en finstämd text om en flicka som är ute och går i snön och träffar på en liten varelse med svans och lysande ögon. Varelsen dyker upp, ger ifrån sig underliga läten och försvinner sedan ner i ett hål i marken, varpå hålet också försvinner och huvudpersonen går vidare i "den vita, vilda, ensamma natten". Det är en historia som bygger mer på stämningar än action, mer på poesi än förklaringar; en text som ställer frågor, helt enkelt, och väcker funderingar hos läsaren. Vem är tjejen? Varför är hon ute och går själv? Vad är det för slags djur hon träffar och vad vill det egentligen?

Eftersom barnen numera får betyg i sjätte klass så skulle sagorna förstås ordnas in i systemet och dottern fick en bedömningsmatris med sig hem, med en utförlig beskrivning av hur en saga ska se ut för att få högsta betyg. Förutom det rent självklara med korrekt stavning, meningsbyggnad, användande av skiljetecken etc så tillkommer en hel del synnerligen tvivelaktiga skönlitterära krav – som att texten ska vara "tydlig med vass inledning, köttig mitt och snärtig avslutning" och att sambandsord inte bara ska användas ibland utan ofta – det gäller alltså ord som "men", "eller", "därför", "eftersom", "så att", "alltså".

Ursäkta, men vad säger det här om kreativt skrivande egentligen?! Vasst, köttigt och snärtigt kanske passar för kvällstidningsjournalistik, men herregud, ska barn behöva hålla på med sådant när de skriver sagor? Och sambandsord ska väl användas om och när det är motiverat, men här blir vinken att ju fler sådana ord man kan förse texten med, desto bättre. Jag hade också gärna velat tro att det gamla trista tänket med början, mitt och slut, inledning och avslutning (som jag själv avskydde som pesten när jag gick i skolan, jag undvek alla sådana uppgifter på uppsatsskrivningar) i dessa postpostmoderna tider kunde ha förpassats ut i glömskan när det gäller kreativt skrivande, men nej då, i skolans värld lever det kvar och, gissar jag, hämmar elevernas lust att skriva experimentellt, vildsint och poetiskt.

Ja, som synes blir jag arg av det här, det väcker upp egna minnen av gamla orättvisor, och jag sa till dottern att jag tyckte att hon kunde ta upp problemet till diskussion. Hur får man skriva, finns det andra sätt att tänka, vad är en saga egentligen och varför måste den se ut på vissa sätt? Och hon svarade att visst, det kunde hon göra, men det skulle inte ändra på någonting ändå. Och så är det ju – skolan uppmuntrar eleverna till kritiskt tänkande och diskussioner, men sedan bedöms de efter samma gamla mallar och deras frågor ändrar inte på någonting. Om man inte har turen att ha en lärare som ser ens egenart så får man anpassa sig för att få höga betyg. Eller också väljer man den svårare varianten: Struntar i det, biter ihop omkring orättvisorna och går sin egen väg ändå.

Som bilden visar, och som en kuriositet i sammanhanget, så har den som skrivit betygskriterierna missat lite på det där med skiljetecken själv.