Grabbar x 3

Jag gillar inte att läsa böcker som alla snackar om, de där som hajpas av recensenter som ofta tycker exakt likadant, så jag brukar fiska upp dem på biblioteket lite senare, när den värsta mediastormen har lagt sig och alla andras åsikter har sjunkit undan. En sådan bok är Karl Ove Knausgårds "Min kamp" som jag la beslag på, och det var andra delen som stod där i hyllan på biblioteket så den håller jag på och läser just nu.

Som väl alla Knausgårdentusiaster vet vid det här laget, så är huvudpersonen en norsk medelålders man som bor med sin familj i Sverige; han skriver böcker och tycker att samhället är trist för att alla är likadana samtidigt som han själv lever ett sådant liv som han föraktar. Familjeutflykter, barnkalas och middagar skildras detaljerat, varvat med filosofiska funderingar och utläggningar om livet, döden och konsten. Det känns lite Stig Larssonskt, eller Ulf Lundellskt, och det är grabbigt så det förslår. Bokens Karl Ove vantrivs med hemmapappalivet, blir galen när han tvingas gå på babyrytmik med sin åttamånaders dotter och försöker sluta kolla på snygga tjejer på stan eftersom han är en upptagen familjefar. Han drömmer sig fem hundra år tillbaka i tiden, till en värld som "födde fram den störste författaren, Shakespeare, den störste målaren, Rembrandt, den störste vetenskapsmannen, Newton, samtliga än i dag oöverträffade inom sitt område".

Konsten och vetenskapen som en tävling, alltså, där grabbarna slåss om förstaplatsen. Jag funderar ofta på hur det där mäts, och med vad, och av vem, och det landar alltid i någon sorts feministisk frustration över sakernas tillstånd. Det finns ju andra världar där prestationerna är mera mätbara, där en förstaplats faktiskt spelar roll, som till exempel inom fotbollen. Jag har aldrig varit intresserad av sport, men så plötsligt låg David Lagercrantz bok om Zlatan här hemma i hyllan och jag fick för mig att jag skulle läsa den. Jag blev fast direkt! Det är en levande, fängslande och humoristisk skildring av Zlatans uppväxt i Rosengård och hans krokiga men målmedvetna väg genom livet fram till proffskarriären. Trots att jag är författare och kommer från Lidingö, trots att mitt ursprung mycket mera liknar Karl Oves än Zlatans, så känner jag mig mer tilltalad av, och besläktad med, det utanförskap, det hämndbegär och den kamp som skildras i "Jag är Zlatan".

Detsamma gäller för en annan grabbig bok som jag nyligen har läst, Mick Walls biografi om Metallica. Den behandlar också en typiskt manlig värld med groupies, känslokyla och stora egon, men ändå sitter jag ofta och ler igenkännande under läsningen. Jag hoppas med Lars Ulrich när han envist strävar mot topplistorna, jag förstår Dave Mustaines eviga bitterhet när han tvingas lämna bandet och jag sörjer med James Hetfield när han står redlöst berusad mitt i natten på en folktom gata och vrålar "Cliff var är du?" efter den tragiska bussolyckan 1986.

Vad beror nu detta på, undrar jag förstås. Varför stör jag mig på den manlighet som gestaltas i Knausgårds bok men inte på den som skildras i Zlatans och Metallicas värld? Hur kommer det sig att jag inte vill identifiera mig med Karl Oves strävanden men har så lätt för att förstå det som Zlatan, James och Lars kämpar för? Alla tre böckerna är trots allt en sorts framgångssagor, med män som lyckas inom litteraturen, fotbollen och musiken. Alla tre böckerna visar upp dubbla sidor av manligheten, med å ena sidan styrka, vilja och handlingskraft och å andra sidan svaghet, rädsla och tillkortakommanden. Alla tre böckerna har också någon form av verklighetsanknytning, även om det i Knausgårds fall kallas autofiktion. Ja, jag vet inte. Förmodligen är den enkla förklaringen att jag har Knausgård alldeles för nära inpå mig. Jag är författare, precis som han, och hans bok – både innehållet och utanverket – har beröringspunkter med min värld på olika sätt. Karaktären Karl Ove och författaren Karl Ove har en hel del med mig att göra – jag jämför "Min kamp" med mina egna böcker och funderar på vad som gör en författare framgångsrik. Det vill säga: Jag är så illa tvungen att tävla med Shakespeare och Knausgård trots att jag ägnar mig åt helt andra saker och drömmer om en annan sorts syn på konst.