2011-12-17

The glass bottles of our ego

I morse vaknade jag av en annan konstig dröm eller idé: ett bord som var något slags mellanting mellan kinaschack och flipperspel. Det skulle vara av trä, runt, och så skulle de som sitter omkring bordet kunna flippra iväg en liten metallkula, liksom från varsitt håll ... och, ja, vad som sedan skulle hända, det var lite oklart. I konceptet ingick i alla fall en ränna i kanten av bordet, så att kulan inte skulle rulla ner på golvet.

Inte vet jag var jag får sådant här ifrån, men det spelar väl ingen större roll. Drömmarnas, liksom Konstens och Herrens, vägar äro outgrundliga. Jag funderar fortfarande på vad det ska bli av den här bloggen – härom dagen fick jag faktiskt lust att skriva ett ilsket politiskt inlägg, men sedan rinner sinnet av mig och så tänker jag: Det är så många andra som hojtar. Jag orkar inte vara med i kören. Jag skrev en krönika om det en gång, Den stora tyckarmassan, och det som står i den gäller fortfarande, känner jag.

Men Lawrencedikten som jag citerar i texten tycks ha tappat radbrytningarna – den ska se ut så här:

When we get out of the glass bottles of our ego,
and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality
and get into the forests again,
we shall shiver with cold and fright
but things will happen to us
so that we don’t know ourselves.

Cool, unlying life will rush in,
and passion will make our bodies taut with power,
we shall stamp our feet with new power
and old things will fall down,
we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.

6 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Håller med om det mesta. Men ibland ska man Cry Out Loud, det visste ju även Lawrence mycket väl, på trots av sin naturmystik.

Jag älskar de där raderna,
har inte sett dem förr.

Men jag läste Lawrence rätt flitigt en tid. Lady Chatterlys - är full av skönhetsfläckar, men så kom jag till "The winged serpent...." om den nu hette så (orkar inte checka med wiki)...och då hände det grejer. Konstig roman, överambitiös, men full av förtätade delar, mest om relationen mellan en man och en kvinna. Inget för ultrafeminister kan jag säga. Men kanske ngt för dig ; )

We shall laugh...yess.
Men vill the MÖG-institutions fall?

Ja, alltså, språket måste ju livnära nästa värld, och nästa...på vägar outgrundliga.

Fin text!

Sofia sa...

Det är ju uppenbart att rännan, som du tydligt minns, blir någon sorts trygghet eller ren förutsättning för att kulorna överhuvudtaget ska kunna skjutas ut på spelplanen. Och kanske är det så att spänningen i att inte riktigt veta vad som händer när de här kulorna spelas med (vi vet inte ens vem som spelar med dem) känns härlig när det finns ett ramverk runt, ändå. Skyddsnätet är viktigt för att vi människor ska våga, blomma, chansa, spela brädspel osv?

Texten var också fin!

Helena Looft sa...

Intressant idé! Ja, rännan kanske hindrar att man "flippar ur"? Det är lite spännande också med blandningen mellan flipper och kinaschack – det ena är stressigt och blinkigt och blonkigt och det andra är lugnt och eftertänksamt.

Gabrielle Björnstrand sa...

Men hallå - nu får du väl äntligen komma med något nytt. Ett litet tecken av en fågel, eller nåt? Om du nu inte vill klaga på Konsum, kollektivtrafiken, privatiseringen och konsensuskulturen längre.
Puss!

Helena Looft sa...

ja, herregud, så här kan jag ju inte ha det ... ska bara, eh, avsluta den här romanen först så återkommer jag

Gabrielle Björnstrand sa...

Disciplinerad är bara förnamnet, baby!