2010-11-22

Det funkar inte längre

Nu har jag också läst Ola Klippviks Arga poesiskolan i Expressen, och fäste mig vid hans angrepp på poesin som sådan. I varje fall förstår jag artikeln på det viset: Det som skrivs just nu är inte angeläget, menar Klippvik. Poesiläsarna finns, men lyriken flyr sin kos. Publiken letar efter något att leta efter; poeterna har glömt sina läsare och traditionen betyder ingenting.
Det handlar om att ha något på hjärtat; gärna med kniven på strupen. Många verkar nöjda med att sitta vid sin Macbook och skriva för sig själva, svävande i ett historiskt vakuum. Så blir ”texten” som skulle befria därefter. Instängd. Tvingande. Vit.

Problemet, som jag ser det, är varken publiken eller poesin. Problemet är att det som förr var gångbart inte funkar i dag. Visst är det fint att "ha något på hjärtat" och skriva "med kniven på strupen" – men ingen tror längre på en dikt som tror på sig själv så till den milda grad. Man kan tjöta sig blå om poesins makt och betydelse och eviga värden, men det måste finnas ett tvivel där också, annars blir det fundamentalism av alltihop.

Själv tror jag att poeternas uppgift är att försöka hitta det nya. Hur säger man det som ska sägas ännu en gång? Den som skriver måste söka sig fram i något slags ordens urskog, med ficklampa, i mörkret, bland ogenomträngliga snår. Någon kanske plockar upp en sten, en annan kanske hittar en bit mossa, en tredje intresserar sig för ett konstigt träd.

Och sedan kan alla bråka om ifall stenen eller mossan eller trädet är det intressanta, eller om vilken ficklampa som fungerar bäst. Det är ändå samma grej. Man kan kalla sig Magiker eller Textarbetare. Urskogen ligger där den ligger och ingen kommer någonsin igenom den.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Men du vill ju inte säga någonting?

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tror så här: Först är man naiv och "uttrycksfull", sen läser man allt möjligt stort av andra, tills man gråter torrt,
sen prasslar man fram sin stil i ögonblicket mellan nattvak och lakan,
sen kommer man att vara med om saker, utan vare sig amfetamin, nikotin, kinin, koffein, koks, snus och andra rus. (Som så många drattar ner i utan att bli Rimbaud för det.)

Men när och om man upplevt de där riktiga "sakerna" kan man lugnt börja skriva. Och vara "naiv" igen. Fast utifrån en annan utsikt, så att säga.
Get it?

Helena Looft sa...

Anonym: Nej, jag nej, men de andra poeterna kanske vill. Själv skulle jag gärna vilja sitta vid min Macbook och skriva för mig själv, svävande i ett historiskt vakuum. Instängd, tvingande, vit "text" låter också kul, men sådant där är mycket svårare att åstadkomma än man kan tro.

Gabi: Det där måste jag grubbla på. Jag tror jag har en annan tidsordning på något sätt ...

Gabrielle Björnstrand sa...

Det har nog jag med

alla beskrivningar är förenklingar

men det ligger något i det där att
vara naiv
sen inte
och sen naiv igen
fast inte