Nu när jag har berättat hur jag gjorde själva diktsamlingen rent praktiskt och tekniskt så ska jag också säga något om det estetiska. När jag gjorde om formatet från A4 till A5 så fick jag ju också göra om bruset, eller mönstret – det som syns på bokens framsida. Det som föreställer å:ets väg från början till slutet; jag försökte göra det slumpmässigt, men det har ju ändå något slags form. I den första versionen var mönstret mycket mera hoppigt, å:et skuttade längre ut mot kanterna ibland. I version två drog jag ihop det mera och först störde det mig att jag var tvungen att ändra över huvud taget, att jag inte kunde få samma bild när jag hade vant mig vid den jag hade först.
Dessutom påverkades jag av andras reaktioner. Om någon kom förbi och sa "vad snyggt" så blev jag glad. I rimlighetens namn så borde jag ha uppskattat kommentarer som "vad gör du?!" och "vad ska det där vara bra för?" och "jag fattar ingenting!" Hela bokens tillkomst styrdes förresten av det stöd jag fick bland mina vänner. I första vändan, för några år sedan, var det ingen som nappade på idén. När jag förklarade mitt projekt möttes jag av oförståelse och förvirring. Det borde ju ha triggat mig, men det blev tvärtom. När det sedan, i somras, fanns en kompis som blev entusiastisk så fick det mig att sätta igång med alltihop.
Nåväl. När det gällde å:nas placering försökte jag undvika ett mönster, men det blev ju ändå en sorts bild. Ja, man skulle till och med kunna säga att å:na liknar en brusande å när man ser dem sådär tillsammans. Den blå färgen på omslaget förstärker intrycket av vatten och en ickebokstavlig å. Jag vet ju att jag någonstans hela tiden har fastnat i bilder, jag har letat efter begriplighet, syfte och sammanhang. Den delen av mig är stark. Man kan nästan säga att den har vunnit. Över den delen som har försökt att undvika mening och kommunikation. Jag känner ett stort motstånd mot det som bara är slumpmässigt och kaotiskt. Gör inte alla det? Vem gillar världens undergång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar