Jo, jag tänkte ju att jag här på bloggen skulle berätta om hur "Brusa högre lilla å" kom till och hur jag har jobbat med den. Det har nämligen hänt en del under arbetets gång – tankar har kommit och gått, problem har uppstått och jag har lärt mig åtskilligt om konceptualitetens svåra konst.
Idén till "Brusa högre lilla å" fick jag redan 2006 och sedan dess har jag gått och funderat på den fram och tillbaka. Tanken var att göra en så enkel, formfixerad och innehållslös bok som möjligt, en bok helt fokuserad på språk, eller på en enda bokstav; ja, den skulle helt enkelt bara handla om ett litet å som brusade högre och ingenting mer.
Det har ju pågått en poesidebatt sedan ett antal år tillbaka där begrepp som "brus" och "språkspel" har ställts mot mer traditionellt poetiska idéer som "kommunikation" och "metafor" – här och här hittar man angrepp på den språkmaterialistiska poesin och nu senast i somras vaknade debatten till liv igen i Dagens Nyheter.
En hel del poeter har under åren utpekats som språkmaterialister av motståndarna men ingen av dem har själva velat befatta sig med begreppet. Den 22 juni skriver Anna Hallberg i DN:
"Jag har själv blivit kallad 'språkmaterialist' några gånger och har följt och involverats i ett decennielångt käbbel om den 'obegripliga' språkmaterialismen. Däremot har jag aldrig läst ett språkmaterialistiskt manifest, jag har inte sett någon definition av begreppet och har faktiskt aldrig hört en enda poet kalla sig själv språkmaterialist."
På kollektivbloggen Den Blinde Argus, som jag också skriver på ibland, utbröt en debatt omkring just detta och jag började undra vad det egentligen är som är så förskräckligt med detta stackars begrepp. "Språkmaterialism" – varför har det kommit att bli någon sorts pest eller kolera, någonting onämnbart, någonting som ingen vill erkänna, varken motståndarna eller de som påstås ägna sig åt den? Själva idén tycks så befängd eller meningslös eller begränsande att man hela tiden måste slå på den eller värja sig eller strössla med citationstecken så fort det förhatliga ordet dyker upp.
Så då tänkte jag: Jag tar det på mig! Här finns ju faktiskt en uppgift och en ledig plats. Den svenska poesin lider av en bortträngd och förnekad genre och det är dags att omfamna den med kärlek och ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar