Och nu, tänkte jag, ska jag berätta mer om hur "Brusa högre lilla å" kom till rent praktiskt, för det var inte så enkelt att göra den som det kanske kan se ut.
Jag visste ju redan när jag fick idén till boken att jag ville ha ett litet, gement, å som rörde sig uppåt och framåt, sida efter sida, från nedre vänstra hörnet och sakta snett upp mot höger. När jag sedan skulle börja arbeta med projektet uppstod förstås frågor som: Vilket typsnitt ska jag använda? Hur stort ska å:et vara? Enligt vilket mönster ska det förflytta sig? osv. Jag började också undra om det kanske fanns andra sätt att få det att brusa högre än med just den metod jag hade valt.
Jag testade en rad olika varianter, den ena krångligare och mer tekniskt krävande än den andra, men återvände till slut till min ursprungsidé och valde ett elva punkters Garamond-å. (Ett vanligt, snyggt och läsbart typsnitt; jag fick ju skäll av Sven för att jag använde Times när jag gjorde "I väntan på support")
Eftersom jag ville att å:et skulle hoppa upp en rad för varje ny sida fungerade det inte med normalt radavstånd; då skulle å:et fara uppåt i expressfart och bruset skulle snarare bli något slags svosch. Alltså gjorde jag radavståndet så litet som möjligt – 0,01 är det minsta som funkar i mitt ordbehandlingsprogram – och sedan lät jag å:et röra sig lite fram och tillbaka på raderna samtidigt som det steg uppåt. Jag hade ingen lust att låta det marschera framåt strikt militäriskt: en rad upp och ett steg fram. Det skulle inte se vidare brusigt ut; jag tyckte det var bättre med någon sorts slumpmässig vågrörelse i sidled.
Men det är svårt att vara slumpmässig när man är människa, upptäckte jag, och det var också svårt att hålla ordning på raderna eftersom de var så gyttriga. Även om jag förstorade dokumentet så mycket som möjligt så gick det inte att se vilken rad som var vilken. Jag kunde förstås börja nerifrån och räkna raderna med uppåt-pil-tangenten, medan jag rörde mig framåt genom boken, sida för sida, och sätta dit ett å på varje, men det var inte riktigt den rätta metoden, märkte jag snart. Jag hade ingen kontroll över mönstret, ingen överblick, och kunde inte veta hur rörelsen som helhet tog sig ut eftersom jag inte tydligt såg hur det aktuella å:et förhöll sig till föregående å.
Jag insåg att jag var tvungen att göra på något annat sätt och jag ägnade en hel del nätter åt att grubbla på det.
(Ja, jag vet inte. Blir det här begripligt? Hur som helst ska jag inte vara för långrandig varje gång. Jag tar en bit i taget och hoppas att ni inte blir för trötta och förvirrade och blir ni det så får ni klaga eller ställa frågor eller något.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar